Svaren på de svåra frågorna utvecklar vården

I de långa samtalen om vårdens utveckling ställs de svåra och intressanta frågorna. Låt oss besvara dem innan vi kastar oss över de enkla lösningarna.

Vi som deltar i samtalen om vård i Almedalen vet att de kan innehålla mycket. För min del handlade det förra veckan om alltifrån migrän, läkemedelsbrist, väntetider inom akutsjukvården och omställningen till nära vård till arbetsglädje för vårdens medarbetare och hur vi stöttar barn och ungdomar som genomgått svåra behandlingar.

Jag har hunnit jobba här på SKR i två månader nu. Det finns förstås mycket kvar för mig att förstå och sätta mig in i, men ett mönster går igen när jag träffar olika företrädare för kommuner och regioner, på Gotland och på fastlandet. De flesta frågor och utmaningar kokar ner till samma sak, det handlar om tillgången till rätt kompetens. Vårdens personal kommer inte räcka till om vi fortsätter arbeta som i dag, det krävs nya sätt att arbeta på. I det lilla och i det stora.

Bättre att prata om ansvar än kontroll

Som beslutsfattare vill man förstås göra skillnad, göra förändringar som verkligen syns. Som beslutsfattare på nationell nivå kan det vara lätt att också känna ett behov av att ha mer kontroll. Något som är svårt när det gäller just vården, med ett huvudmannaskap fördelat på alla regioner och kommuner i landet.

För några veckor sedan presenterade regeringen direktiven till den här mandatperiodens stora utredning; ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården. Sedan dess har regeringen presenterat flera förslag på just temat statlig kontroll, det handlar exempelvis om en statlig nationell vårdförmedling, nationell digital infrastruktur samt styrningen av hälso- och sjukvårdens beredskap. Utvecklingen är tydlig, staten vill öka kontrollen över hälso- och sjukvården.

Det är förstås lätt att peka på utvecklingsbehov. Men om vi vänder på det, vad är det som får oss att tro att det är huvudmannaskapet som är den avgörande frågan för hälso- och sjukvården i dagsläget? Jag ser inte att det uppenbart löser utmaningarna inom kompetensförsörjning eller andra frågor.

Staten skulle säkert kunna ta ett större ansvar inom flera områden när det gäller hälso- och sjukvården, det kan handla om forskning, läkemedel, flygtransporter eller digital infrastruktur. Men då tycker jag att det är viktigt att vi pratar om just ansvar, inte om styrning eller kontroll.

Med ansvar följer ett ansvarsutkrävande. När staten vill ta ökad kontroll över vårdförmedling eller detaljstyra regionernas dimensionering utan att ta över ansvaret, då blir det svårare för regionerna och otydligare för invånarna.

Jag hoppas att staten på allvar involverar kommuner och regioner i samtalen när nya uppdrag ska genomföras och inte ser sig som en funktion som ska styra och kontrollera, medan vården utför och administrerar. Regering och myndigheter behöver också förstå att de mesta, oavsett fråga, kokar ner till tillgången på personal med rätt kompetens.

Svåra frågor ger oss intressanta svar

Efter en vecka av intensiva diskussioner i Almedalen känner jag att frågorna har nyanserats lite mer. Det har funnits tid att ställa de lite längre, svårare och mer intressanta frågorna, tid att problematisera.

I ett panelsamtal jag deltog i tillsammans med sjukvårdsministern diskuterade vi jämlik vård. Vi vet att alla invånare inte har samma tillgång till vården i dag och att hälsan är ojämlik, frågan vi måste ställa oss är vad det faktiskt beror på.

Det är först när vi ställer svåra frågor vi kan få riktigt intressanta svar. Den intressanta frågan är inte vem som ska ansvara för vården, utan hur vården blir som bäst för varje patient. Jag hoppas att huvudmannaskapsutredningen mäktar med att svara på den frågan.

Nu ser jag fram emot att få vara med när kommuner och regioner fortsätter att utveckla vården, tillsammans med patienter, professioner och fackliga organisationer, lokalt och nationellt. Och där beslutsfattarna fullt ut får ta ansvar för de beslut de fattar gentemot sina medborgare.