Tufft utgångsläge i vårens avtalsförhandlingar

Utgångsläget i vårens avtalsförhandlingar är tufft. Flera arbetsgivare tvingas göra besparingar och varsla om uppsägningar samtidigt som fackens yrkanden om löner och andra avtalsvillkor är ovanligt många och kostsamma.

Det är tuffa tider med ansträngd ekonomi och fortsatt hög inflation. Den höga inflationen har dessutom ätit upp flera års reallöneökningar för löntagare på arbetsmarknaden. Detta leder av förståeliga skäl till förväntningar på högre löner och bättre villkor.

Det visar sig inte minst i de yrkanden som facken för fram i vårens avtalsförhandlingar. Våra sex fackliga motparter har tillsammans framfört cirka 170 yrkanden varav flera innebär kostnader långt utöver det märke på 3,3 procent som parterna har att förhålla sig till 2024.

Vad innebär fackens yrkanden i kostnader?

Enligt den svenska modellen förhåller sig arbetsmarknadens parter till den norm för lönekostnadsökningar (märket) som sätts i avtalen mellan industrins parter. Märket ska rymma samtliga lönekostnadsökningar, alltså både löneökningar och andra villkorsförändringar. En del av de yrkanden som har framförts är mycket kostnadsdrivande.

Att följa industrins märke för 2024 på 3,3 procent beräknas kosta totalt 21 miljarder kronor för kommuner och regioner. Bara yrkandet om arbetstidsförkortning skulle kosta ytterligare 24 miljarder kronor om anställda i kontaktyrken i kommuner och regioner skulle arbeta två timmar mindre i veckan.

Oavsett var man står i frågan om arbetstidsförkortning eller hur man ser på flera av de andra yrkanden som fackförbunden framför, handlar det om pengar som inte finns i kommuner och regioner. Tvärtom. Under 2024 beräknas kommunerna och regionerna gå med ett sammanlagt underskott på omkring 30 miljarder kronor.

Industrins normerande roll på arbetsmarknaden

Under 1990-talet upplevde Sverige och världen en finanskris samtidigt som det var krig i forna Jugoslavien. Ökad inflation med höga priser och räntor skapade oro, både för hushållen och marknaden. En viktig åtgärd som bidrog till att stabilisera såväl ekonomin som arbetsmarknaden var att parterna i avtalsrörelsen 1997 kom överens om att industrin skulle ha en lönenormerande roll.

Det innebar att de villkor som industrins parter kommer överens om utgör en norm för kostnadsökningar i kollektivavtal på hela arbetsmarknaden. Det är alltså i avtalsförhandlingarna mellan industrins parter som det så kallade märket sätts. Modellen med märket har tjänat samhället väl under de senaste 25 åren. Totalt steg reallönerna med över 60 procent mellan 1995-2022.

I ljuset av hög inflation med höga priser, där reallönerna sjunker, är det lätt att tänka att lönerna borde öka i samma takt, eller till och med ännu mer. Men det är precis ett sådant agerande som riskerar att sätta igång en negativ spiral där för kraftiga löneökningar spär på inflationen ytterligare.

Industrin tog ansvar – det behöver vi också göra

På många sätt påminner världsläget vi ser nu om situationen på 1990-talet. Krig i omvärlden, hög inflation, stora prisökningar, höjt säkerhetshot. Det sätter stor ekonomisk press på hushåll och verksamheter.

Trots det utsatta ekonomiska läget lyckades parterna inom industrin våren 2023 komma överens om ett märke utan vare sig varsel eller konflikt. Det skapade stabilitet på arbetsmarknaden som har bidragit till att Sverige har undvikit att hamna i en negativ inflations- och lönespiral som hade drivit på inflationen ytterligare. Det ansvaret behöver vi och facken också ta i vårens förhandlingar. Det ökar förutsättningarna att snabbare nå en positiv reallöneutvecklingoch kan ge utrymme för ännu fler och större satsningar för att stärka arbetsmiljön.

Arbetstidsförkortning löser varken kompetensutmaning eller arbetsmiljöproblem