Höjt försörjningskrav försvårar rekrytering

Politiska reformer som stoppar de som vill arbeta och betala skatt i Sverige slår fel. Oavsett hur många som drabbas av detta är det inte rätt väg att gå.

Regeringen har höjt försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare till 27 360 kronor, och vill höja det ytterligare, till 34 200 kronor. Tidigare i höstas använde vi oss av siffror om hur hårt den höjda försörjningskvoten slår mot välfärden, som nu har visat sig vara för höga. Vill regeringen komma åt fusk, lönedumpning och människohandel, är det arbetsgivare som missköter sig de bör sätta stopp för. Inte för de som vill arbeta, betala skatt och bidra till att minska arbetskraftsbristen i Sverige.

Kompetensbristen är utbredd

Sverige är hårt drabbat av arbetskraftsbrist i snart sagt alla sektorer på arbetsmarknaden. Fram till 2031 ökar de äldre över 80 år markant medan ökningen av personer i arbetsför ålder är högst blygsam. I 6 av 10 kommuner minskar till och med andelen personer i arbetsför ålder. De kommuner och regioner som inte har tillräckligt med arbetskraft med rätt kompetens behöver ha möjlighet att rekrytera arbetskraft även från tredje land.

Rekryteringen till välfärdens yrken fungerar. I de flesta yrkena rekryteras fler jämfört med hur många som lämnar för andra yrken och branscher. Men arbetskraften kommer inte att räcka till på sikt. Välfärden, och många andra branscher, behöver därför hitta vägar att anställa personer som i dag inte finns på arbetsmarknaden. Som är nyanlända, långtidsarbetslösa eller som vill komma till Sverige, antingen från ett EU-land eller från ett så kallat tredje land.

SKR:s beräkningar var initialt för höga

Tidigare i höstas fanns beräkningar som visade på att antalet arbetskraftsinvandrare som drabbas av regeringens höjda försörjningskrav var högre än vad som visat sig vara fallet. SKR använde sig av siffror mellan 2500-5000 personer i vår sektor, som var för höga. Enligt Migrationsverket finns det ungefär 800 aktiva arbetstillstånd med regionerna som arbetsgivare, varav 15-20 procent kan ligga under dagens försörjningskrav vid förlängning. Det är svårare att uppskatta antalet arbetstillstånd i kommunerna men andelen som har en lön som ligger under dagens försörjningskrav är högre.

Samtidigt är det viktigt att betona att det i debatten låter som att SKR bara talat om undersköterskor. Det handlar inte enbart om undersköterskor, utan om välfärden som helhet, även om det exemplifierats genom yrken inom hälso- och sjukvården och äldreomsorgen. Exempelvis berörs även läkare och sjuksköterskor som kommer från tredje land av de nya reglerna i väntan på svensk legitimation.

Svårtolkad statistik

Statistiken är också svår att tolka. I Migrationsverkets statistik räknas arbetstillståndet för en arbetskraftsinvandrare för det första jobb personen fick tillstånd för. Om en person fick arbetstillstånd för att arbeta som undersköterska i ett privat vårdföretag, och sedan efter 24 månader byter till att arbeta som undersköterska i en kommun, så syns inte det nödvändigtvis i Migrationsverkets statistik då man kan byta arbetsgivare utan att söka nytt tillstånd.

Det gör det svårare att uppskatta antalet med en kommunal arbetsgivare som berörs. Men vi är de första att ändra i tidigare inkorrekta fakta. Poängen är dock att det höjda försörjningskravet leder till att ett av flera viktiga verktyg för att klara kompetensförsörjningen inom kommunala verksamheter såsom vård och omsorg går förlorad, särskilt med ytterligare en höjning vilket är under utredning.

Låt parterna hantera lönenivåerna på arbetsmarknaden

Alla reformer som hindrar att människor kan arbeta i Sverige, oavsett i vilket land de råkar vara födda i, är inte rätt väg att gå. Den utredning som ger sitt slutbetänkande senast 31 januari 2024 har fått i uppdrag att utreda ytterligare en höjning av försörjningskravet från 27 360 till 34 200 kronor, riskerar att förvärra situationen ytterligare. Låt den som vill arbeta och betala skatt, och därmed bidra till minska arbetskraftsbristen på svensk arbetsmarknad, göra det. Att komma till rätta med fusk, dumpade löner och människohandel ska istället göras med andra åtgärder.

Rent generellt är det parterna på svensk arbetsmarknad som förhandlar om löner och villkor, inte staten. Därför är det högst olyckligt att staten går in och sätter nivåer för löner för en viss grupp. Riskerna för smittoeffekter, där andra grupper vill ha samma lönenivå som det kraftigt höjda försörjningskravet, är uppenbart. Staten borde låta den svenska modellen, där parterna inom industrin sätter märket för lönenivåerna, fungera utan inblandning från den statliga nivå. Vi måste hålla i att det är den svenska modellen som gäller – det är parterna som gör upp om lönenivåerna på arbetsmarknaden.